sunnuntai 25. kesäkuuta 2017

Därför är Jukola sommarens tyngsta veckoslut


Då var det dags igen för sommarens tyngsta veckoslut: Jukolahelgen i sällskap med OK Botnias orienterare och en massa andra orienterare! Men det är inte på grund av orienterarna som det är tungt. När man ska springa både Jukola och Venla är det där med förberedning och återhämtning allvarliga saker. Själv är jag van att tävla både korta och långa sträckor, flera dagar i sträck och ibland två gånger om dagen. Rätt utrustning, mat, dricka och varma torra kläder är viktiga för återhämtningen.


LÖRDAG 17.6.2017

 

Kl. 4:50 började väckarklockan ha ett irriterande ljud och ja hoppade upp ur sängen. Jag tog mitt pick och pack, som jag packat noga dagen innan, och skyndade till bussen. Jag var fnittrig efter en för kort natt på 6 timmar. 

Kl. 5:15 körde bussen iväg från Kronoby mot Eno i Joensuu, lastad med Botnias gäng. I bussen försökte jag sova men lyckades bara vila lite. I stället åt jag av mitt grömma matförråd. När vi närmade oss Eno bytte jag om till orienteringskläder i bussen, för att hinna värma upp ordentligt före start. Jag hade första etappen i Venla.


Kl. 12:30 var bussen framme vid tävlingscentrumet i Eno. Vi slarvade våra grejor de ca 1,5 km till tältplatsen. 

Kl. 14:00 gick starten i Venla kaveln. Det var fruktansvärt varmt och dammigt! Det gick riktigt bra att springa ända tills jag bommade kontroll 3. Då hamnade jag i en oändlig kö med promenerare. Efter det fick jag bråttom och valde en väg över backen till kontroll nr 6, för att kunna ta mig fram utan vandrande hinder. Jag orienterade den 6,6 km långa sträckan på 1:03:01. Enligt GPS sprang jag 7,8 km.

Venla banan. Klicka för större bild. (Screen shot: Routegadget)

Efter loppet varvade jag ner med att jogga. Efter att jag duschat och ätit tog jag en snabb shoppingrunda i tävlingscentrumet. Jag satte upp tältet, rullade benen på foamrollern och åt på nytt. 

Kl. 19:45 kröp jag in i soväcken föra att sova, men kröp snabbt ut igen för det var så varmt. Jag lyckades sova i 1 - 2 timmar.

Tältbyn på en åker

Kl. 22.30 orkade jag inte slumra lägre, fastän jag var trött. Jag började förbereda mig för min etapp, med bl.a. att äta. De nya orienteringsskorna hade gnagt skavsår på mina fötter och jag bestämde mig för att springa Jukola med mina gamla pålitliga skor.

Kl. 23.00 gick starten i Jukola kaveln.


SÖNDAG 18.6.2017

 

Efter midnatt började jag värma upp och sökte mig mot växlingsområdet. Skavsåren var inte sjuka och benen kändes bra. Temperaturen var också riktigt behaglig. Jag hade god tid på mig att gå upp i varv vid växlingsområdet då jag väntade på att Daniel skulle komma från första etappen. Nu var jag inte alls trött lägre!

Kl. 1:30 kom Daniel till växling och jag gav mig ut på den andra etappen som var längst. I år var det ganska ljust eftersom Eno inte är så långt söderut. Jag hade ändå pannlampan på helljus hela tiden. På väg mot K sprang tredje etappens löpare nummer 5 om mig. Han som sprang bredvid mig sade "Siinä meni kärki, eikun peesiin!". Lättpåverkad som jag är tog jag upp jakten. Nummer 5 försvann snabbt men jag fortsatte att springa för glatta livet och plockade placeringar. I min iver glömde jag helt bort att det var mitt i natten och jag borde egentligen ligga och sova som allt vettigt folk, och inte jaga karlar mitt i skogen. Jag sprang den 14,2 km långa banan på 2:02:06. Enligt min GPS avverkade jag 17,4 km på min etapp.

Jukola banan, kontrollerna 1 - 20. (Screen shot: Routegadget)
 
Jukola banan, kontrollerna 20 - 27. (Screen shot: Routegadget)
 
Efter en fantastiskt rolig språngmarsch i Enos backiga terräng tog jag mig till tältet så snabbt som möjligt. Jag bytte alla våta kläder innan jag lunkade jag iväg till duschen. Om man går omkring i våta kläder mitt i svala natten blir man lätt förkyld. När jag väl tagit mig till duschen blev jag hungrig och gav mig på matsäcken. I duschen fick jag beundra mina vattenblåsor, skavsår och blåa tånaglar, som tagit stryk i de många nerförsbackarna.

Kl. 5:30 kunde jag äntligen lägga mig för att sova en god natts sömn.

Tävlingscentrumet var tomt på folk på söndag morgon. På upploppet kom det fortfarande orienterare i mål.

Kl. 8:30 vaknade jag trött och hungrig och hade inget annat val än att äta morgonmål. Himlen såg hotfull ut och små regnskurar fick mig att ta ner tältet och packa mina våta, smutsiga kläder. Resten av tiden fördrev jag i föreningstältet och hemlös i tävlingscentrumet. Jag gjorde också slut på mitt matförråd.
När Botnias alla löpare var i mål gick vi med trötta ben 1,5 km tillbaka till bussen. Mina blåa tånaglar bultade inne i stövlarna.

Busskön

Kl. 12:45 startade bussen hemåt. Jag lyckades sova hela två timmar i bussen förrän första pausen. Nu måste jag för första gången på hela resan fylla på mitt matförråd.

Kl. 20:30 var jag äntligen hemma och kunde gå till sängs kl. 21:30. Oj, vad skönt!



JAG ÖVERLEVDE


Jukola var en tung resa och jag fick mina uppförsbackar och nerförsbackar, som jag hade beställt. Jukola var än en gång mer i min smak än Venla. Vädret var också bra jämfört med förra året. Jag hann inte följa med tävlingen nästan alls under tiden jag var i Eno, eftersom jag var så upptagen med att hålla mig själv i skick. Jag hade ingen aning om när vinnarna kom i mål. Resultaten har jag fått granska efteråt.

Under veckoslutet sprang jag långt och hårt i två omgångar och med lite sömn. Jag sprang sammanlagt över 25 km och tidsmässigt lite över 3 timmar i backig terräng. Det blir ännu mer kilometrar om jag räknar med två omgångar med uppvärmning och nedvarvning, och promenaderna mellan tältet och tävlingscentrumet. Under hela resan sov jag högst ett par timmar i sträck. Jag reste sammanlagt 15 timmar med buss.

Saldot från skogen var tre blåsor (varav en blev inflammerad), ett skavsår och fyra blåa tånaglar, massor med små skråmor och blåmärken. Låren och smalbenen började på hemresan ropa efter foamrollern. Det kommer att ta en stund att återhämta sig från det här.

Jag kommer att mista fyra tånaglar. Men det är det värt!

perjantai 16. kesäkuuta 2017

Itävallan maailmancupista suomenmestaruuteen!

Pyöräsuunnistuksen maailmancupin ensimmäinen kierros ajettiin Itävallassa (Zwettl) 3 - 5.6. Lämpötila oli hellelukemissa, mikä voi tuntua vähän inhottavalta meille suomalaisille, jotka ovat tottuneet treenaamaan alle 10 asteen lämmössä. (Varsinkin tänä lumisena alkukesänä.)

Maastossa oli kumparetta, nousua, salakavalia keppejä, liukkaita käpyjä, heikosti havaittavia uria ja lisää nousua. Oikomiskielto ja uhka tulla hylätyksi GPS-jäljen perusteella lisäsi tilanteen vakavuutta. Kisoissa piti olla erityisen tarkka, ettei vahingossa ajanut sieltä mistä ei saanut ajaa.

Kisamaasto yhdessä kuvassa. Metsää, kielletty pelto, kumparetta ja vasemmassa alareunassa on huonosti näkyvä ajoura.

Keskimatkalla vähän niin kuin tutustuin maastoon ja totuttelin lämpöön. Ajoin podiumin kuudennelle sijalle. Päätin sprintissä jättää turhat himmailut ja varmistelut pois ja ajaa aggressiivisemmin. Sprintin alkumatkalla pujottelimme alas mäeltä metsämaisemassa. Usein piti koukata risteyksissä takaviistoon. Tämä joti siihen, että laskuissa tulin risteyksiin sivuluisulla ja tein parhaani etten liukuisi nokkospuskiin. Radan lopussa teollisuusalueella tein pientä virhettä mutta homma pysyi kasassa ja olin kolmas, mikä on tähän asti toiseksi paras sijoitukseni maailmancupin osakilpailussa. 

Pitkällä matkalla optimireitti oli 25 km ja nousua 875 m. Itse poljin yli 27 km ja tuntui siltä kuin suurin osa radasta oli ylämäkeä. Suunnistus ei ollut sujuvaa ihmeellisessä käyrä- ja urasokkelossa joka oli ängetty karttaan, jonka mittakaava oli 1:15000. Tökkivällä suorituksella olin 16.

Kuva: Foto Burmann

Kuva: Foto Burmann

Kuva: Foto Burmann

Suomen joukkueella oli majoitus Edelhof -nimisen maa-talousoppilaitoksen asuntolassa. Nurkan takana löytyi possuja, lehmiä, kanoja ja hevosia, joiden kanssa pystyi keskustelemaan päivän suorituksista.

Kuvat: Eeva-Liisa Hakala

 

Pyöräsuunnistuksen SM



Itävallasta matkustin Suomeen ja jäin neljä yötä maan itäosaan lataamaan akkuja ennen pyöräsuunnistuksen SM-kisoja Kouvolassa 10 - 11.6.

Jos maailmancupin pitkä matka oli täysi katastrofi, missä tein vain huonoja päätöksiä, ajoin jokaiseen ansaan ja fiilis oli ihan hukassa, niin SM-keskimatkalla olin taas itseni herra. Suoritukseni oli hallittu alusta loppuun. Nautin kun kivet ja kannot "hyväilivät" pyöränrenkaat kiitäessäni eteenpäin radalla kullankiilto silmissä. Voitin suomenmestaruuden!

Kunto riitti vielä seuraavan päivän jännittävään viestiin. Osallistuin Andrén kanssa pariviestiin miesten pääsarjassa ja jäimme tänä vuonna 7 sijalle. 

Meno jatkuu perinteisesti kesän rankimpana viikonloppuna Jukolan viestissä Enossa 17 - 18.6. Siinä samalla vastaan Suomen ladun haasteeseen "Nuku yö ulkona". Nukkuminen taitaa jäädä päiväsaikaan, koska Venlojen viestin jälkeen suunnistan Jukolan pisimmän yöosuuden.

Kuva: Minna Väänänen 

Maailmancupin kisasivut.
SM kisojen kisasivut.